Varför ska jag åka tillbaka till Sverige egentligen?

Igår ställde vi tillbaka klockorna så att det nu är vintertid här. Lite ljusare på morgonen och mörkt mycket tidigare på kvällen. Ändå är det fortfarande varmt om dagarna så även om det på sätt och vis är höst är det inte alls som svensk höst, inte än i alla fall.

Den här helgen var allt som det ska igen, det vill säga jag och Frida umgicks för första gången på (på tok för) länge. Vi var hos henne och tittade på film, åt middag på det enda stället som finns i hennes lilla byhåla, planerade inför både sydöresan och Australien och åkte in till Albany för den vanliga lunchen där. Oj vad mycket vi hade att prata ikapp om, men nu ska vi nog överleva att inte ses förrän i Queenstown, som lär bli nästa gång vi ses.



Nu till det jag egentligen tänkte skriva om:
Det är 1,5 veckor tills jag åker till sydön för tio dagars resande där. Sedan jobbar jag 2,5 veckor innan jag åker till Samoa i ett par dagar. Efter det har jag 3 veckor kvar av hela min tid här i Nya Zeeland. Jag vet att jag tjatar om hur kort tid det är kvar, förlåt för det, men det är verkligen sjukt hur fort tiden har gått. Ju närmare slutet av mitt år här jag kommer, desto mer undrar jag varför jag egentligen ska åka hem. Missförstå mig inte, det ska bli kul att träffa alla där hemma igen, men det är inte som att jag går och längtar hem för jag har det så himla bra här ändå.

För ett par månader sedan, i alla fall från augusti till december, såg jag verkligen fram emot att komma hem. Jag ville inte åka hem redan då eftersom jag inte var det minsta klar med Nya Zeeland, men jag såg fram emot att komma hem i slutet av mitt år här. Jag såg framför mig hur jag blev hämtad på Arlanda, hur det skulle vara att sitta där hemma i soffan igen och att komma tillbaka till mitt svenska liv i största allmänhet. Det var då med ett leende på läpparna jag tänkte på dessa saker. När jag tänker på dem nu blir jag mer orolig. Jag vet att det mesta kommer vara precis som när jag åkte, vilket förut var en comforting tanke men nu låter så tråkigt. Jag har inte längtat hem sedan innan jul, så det där fantastiska ögonblicket att träffa familjen igen på Arlanda känns inte alls lika lockande som det gjorde förut. De var ju nyss här och vi pratar hela tiden känns det som, så jag har inte hunnit börja sakna dem än. Jag har gått från att verkligen se fram emot att börja plugga, på sätt och vis börja mitt liv, till att se nackdelarna med att plugga och fördelarna med det jag har just nu. Jag vet att när jag sitter där och pluggar inför tentor kommer jag längta tillbaka hit, där jag visserligen jobbar många timmar i veckan men när jag inte jobbar är jag verkligen helt ledig.

Min plan är fortfarande att börja plugga i Sverige i höst men ibland snurrar tankarna runt i huvudet och jag blir osäker på om jag är klar med den här delen av mitt liv. Med Nya Zeeland kommer jag vara klar, hur sorgligt det än kommer bli att lämna min familj och mitt hem här, men kommer jag vara klar med att resa och uppleva så många nya saker? Visst kommer jag kunna resa även efter att jag börjat plugga, livet tar inte slut för den sakens skull, men det kommer inte vara samma sak och i ärlighetens namn kommer jag nog aldrig mer vara lika fri och flexibel som jag är nu.

Jag vet inte om något av det här makes any sense, antagligen är det mest rörigt att läsa men då återspeglar det mina tankar ganska bra. Jag kommer såklart komma hem som planerat, har redan flygbiljett hem och ett visum som går ut, men för varje dag jag kommer närmare det där datumet i juni känner jag mig mer och mer splittrad inför tanken att åka.

För att avsluta det här kanske virriga inlägget lägger jag till en bild från förra veckan, ett sådant där ögonblick som jag egentligen inte alls borde tänka på just nu eftersom det gör tanken på att snart åka hem ännu värre

Ps. Nu, en liten stund senare, känns det i alla fall lite bättre. Jag har kollat igenom listan med länder universitetet har utbyten med och vet att i alla fall någon av alla mina drömmar (plugga någonstans i USA, eller kanske Australien, eller vad sägs om Island, back-packa i Thailand och Kina, eller kanske ha ett "riktigt" jobb någonstans utomlands, eller kanske...) kommer gå att genomföra. Min kloka vän har sagt till mig att finns drömmen hittar man tiden och pengarna - jag kan inte annat än att hoppas att hon har rätt!