Min resa runt Sydön

Nu är min sydöresa, resan som jag planerat och sett fram emot i månader, över. Jag vet knappt hur jag ska börja skriva om den, så många upplevelser jag vill förmedla men samtidigt så svårt att göra det. Jag kan ge den korta bakgrundsfaktan att det var jag, Frida, vår skotska vän Paige och min tyska vän Charly som gjorde den här resan och jag kunde inte önskat mig bättre resesällskap. Tillsammans hyrde vi en bil för att åka runt stora delar av sydön på tio dagar, från Queenstown ner till Bluff och upp till Abel Tasman och Blenheim via östkusten och sjöarna mitt i landet. Vilken resa det har varit! Jag skulle kunna skriva ut en massa detaljer om precis vad vi gjorde, åt, såg osv. men det tror jag inte att någon blir lyckligare av så här kommer en sammanfattning av resan till största del bestående av bilder!


Resan började alltså i den här staden - Queenstown...

...med en liten utflykt till den mysiga lilla byn Arrontown. Notera höstfärgerna på träden, helt annat än uppe i Auckland! Betydligt kallare också, så även om jag trodde mig vara förberedd på kyla var det lite av en chock att kliva av flyget.

Dagen därpå gjorde vi en dagstur till Milford Sound, som ska vara otroligt vacker. Det regnade så mycket att vi knappt såg det, men vi såg i alla fall en massa vattenfall som inte hade varit där annars så man får väl försöka se något positivt i situationen trots att utflykten inte riktigt blev som tänkt.

Efter två nätter lämnade vi vackra Queenstown.

 Vi körde genom sådana här landskap...

 ...för att komma till Bluff, sydöns mest sydliga punkt.

 Resan fortsatte vidare genom sådana här landskap...

...och vi bodde en natt i Dunedin

I Dunedin åkte vi bland annat runt en sväng på Otago Peninsula.

Vi knallade också upp för världens brantaste gata, många foton och skratt blev det där!

Efter detta styrde vi bilen mot Oamaru, med ett stopp vid Moeraki Boulders, 
stenarna man kan se på de här bilderna:

I Oamaru såg vi efter lite om och men pingviner, tyvärr fick man inte ta kort på dem men jag ville så gärna se pingviner och de var så söta så här är en bild från google på dem!

Via Mt Cook åkte vi sedan till Lake Tekapo, vackrare ställe får man leta efter. Där badade vi i hot tubs, träffade en kompis som gör work and travel i närheten och stannade en natt. 

Morgonen därpå ställde jag klockan lite tidigare än nödvändigt för att ta en promenad i soluppgången. Kan säga att jag inte ångrade mig en sekund och att det var klokt av mig att ta med mig kameran!

Bilden rullade vidare till Christchurch - jisses vad den staden fortfarande är raserad efter jordbävningarna där för tre år sedan! Hela innerstaden är kaos och påminner mest om en enda enorm byggarbetsplats. Här är den berömda katedralen som bara är ett exempel på hur massvis med byggnader ser ut där.

185 vita stolar av olika slag för att minnas offren i jordbävningen

Det fanns också lite muntrare delar av staden, som det här shoppingcentret byggt av containrar. Okej, kanske inte så muntert att de vanliga butikerna fallit samman, men ändå kul att se att de gör det bästa av situationen och att staden är full av liv trots förödelsen!

Dagen därpå var det dags för att simma med delfiner i Kaikoura. De som läst om min förra stora resa, den när min familj var här över jul och nyår, vet att jag skulle simma med delfiner då men inte ens fick hoppa i vattnet då det var så många späckhuggare där. Den här gången hade jag mer tur, eller kanske mer otur beroende på hur man ser det. Vi såg nämligen inga coola späckhuggare men däremot delfiner vid flera tillfällen. Två gånger hoppade vi i det kalla vattnet (14 grader) men båda gångerna stack delfinerna innan vi hann simma med dem, trots att vi gjorde en massa roliga läten. Så att simma med delfiner står fortfarande på min "att göra-lista", för av någon anledning är det inte meningen att jag ska lyckas simma med dem i Kaikoura...

Dagen efter "delifinsimmandet" skulle vi paddla kajak i Abel Tasman men eftersom det regnade på morgonen bestämde vi oss för att skjuta upp paddlandet till morgonen därpå. Därför gick vi till i-siten (turistinformationscenter typ) i Motueka, en liten håla mitt ute i ingenstans, för att se vad vi kunde göra av dagen. Där stötte jag på en kompis från Sverige, Alfred, som jag inte ens visste var på den här sidan av jorden. Snacka om att vi blev förvånade av att se varandra, men det gjorde dagen betydligt roligare än den hade varit annars eftersom vi fyra tjejer, Alfred och hans kompis softade bort dagen tillsammans med "Labyrinth Rocks", källan på bilden nedan och glass i solen.

Dagen efter var turen äntligen helt på vår sida och vi kunde paddla kajak i underbart väder och ännu bättre omgivning. Vi såg "The split apple rock", söta sälungar och stannade på en perfekt liten strand - en helt perfekt avslutning på resan. Detta ägnade vi hela förmiddagen åt innan vi åkte vidare till Picton via Nelson. Morgonen därpå gick nämligen flyget hem och min 10 dagars resa var över.

Förutom ett par dagars dåligt väder kunde det inte blivit en bättre resa och det är med ett leende på läpparna jag skriver det här. Många skratt med mina mysiga vänner, matlagning, kortspel, upplevelser, vackert landskap och ett fantastiskt land är bara några av sakerna som förgyllde dessa dagar. Trots detta var det ändå skönt att komma tillbaka hem och sova i min egna säng igen. Nu kan jag säga att jag har sett hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr till Bluff i söder, och jag kan också säga att jag är klar med det här landet. Ett par veckors jobb, en resa till Samoa och en vecka i Australien återstår och jag ser fram emot att ta tag i den sista tiden här nu, men nu ser jag även väldigt mycket fram emot att komma hem till Sverige igen. Det är dags för mitt äventyr i Nya Zeeland att ta slut och med mindre än två månader tills jag står på svensk mark igen är det väl lika bra att jag hinner börja längta lite. Först ska jag dock se till att njuta av min sista tid här med allt vad det kommer innebära!

Höst, påsk och stor resa på gång

Den här veckan kom plötsligt hösten, inte bara enligt kalendern (för då har den varit här ett tag) utan även vädermässigt. Det känns lite konstigt att påskpyssla då, för även om jag på sätt och vis vant mig med att årstiderna är upp och ned här så blir det ändå lite konstigt vid vissa högtider.

I skrivande stund firar jag att påskledigheten nyss började, tack vare att familjen skulle till stugan nu över påsk slutade jag tidigt idag och ska ägna dagen åt att packa. Imorgon bitti, på tok för tidigt, går flyget till Queenstown där en tiodagars resa runt den delen av sydön jag inte har sett än börjar. Det ska bli riktigt skönt att vara ledig och roligt att resa runt igen efter många helger i Auckland på rad, så nu håller jag tummarna för att vädret inte ska vara för dåligt och för att allt ska gå som det ska. Simma med delfiner i Kaikoura, åka båt i Milford Sound, besöka den sydligaste punkten på sydön och paddla kajak i Abel Tasman är bara några av sakerna som väntar mig, så uttråkad kommer jag absolut inte vara! Jag räknar inte med att det blir någon uppdatering av bloggen under tiden men lovar att det ska komma ett långt inlägg om min resa när jag kommer hem till Auckland igen!

Ett par bilder från veckan som gått:

När det som inte får hända händer ligger Sverige långt bort

I mitt förra inlägg skrev jag att jag på senaste tiden har fått mer och mer blandade känslor inför att åka hem snart. I söndags skulle jag så hemskt gärna varit hemma i Sverige, aldrig har NZ legat så långt borta som det gjorde då. Jag fick nämligen veta att in morfar gått bort natten mellan fredag och lördag svensk tid. Att få ett sådant besked skulle varit jobbigt nog hemma med min familj, att som 20-åring utan tidigare erfarenhet av närstående dödsfall hantera det på andra sidan jorden känns inte som helt sjyssta förutsättningar.

Jag har inte så mycket mer att skriva om gällande det men vill ändå att andra ska veta. I söndags var jag förstås väldigt ledsen men nu (tisdag) känns det snarare som att jag inte riktigt förstår vad som hänt. Det skulle nog kännas overkligt även om jag var hemma i Sverige och hjälpte till med begravningsförberedelser och liknande, så det är väl inte så konstigt att det känns ännu mer avlägset långt här borta. En kompis frågade om jag ser det som ett alternativ att åka hem men svaret är nej. Visst skulle jag vilja vara med på begravningen otroligt mycket, och framför allt vara med familjen nu de här dagarna som har varit, men att åka hem och inte hinna med den roligaste delen av mitt år här skulle inte hjälpa någon eftersom jag inte skulle ha något annat att åka hem för.

Morfar hade en bra sista dag och gick bort i sömnen så han led i alla fall inte, det känns bra att veta. Nu tänker jag på de positiva minnena jag har av honom, framför allt de sista innan jag åkte hit, och hoppas att han har det bra vart han nu är.

Varför ska jag åka tillbaka till Sverige egentligen?

Igår ställde vi tillbaka klockorna så att det nu är vintertid här. Lite ljusare på morgonen och mörkt mycket tidigare på kvällen. Ändå är det fortfarande varmt om dagarna så även om det på sätt och vis är höst är det inte alls som svensk höst, inte än i alla fall.

Den här helgen var allt som det ska igen, det vill säga jag och Frida umgicks för första gången på (på tok för) länge. Vi var hos henne och tittade på film, åt middag på det enda stället som finns i hennes lilla byhåla, planerade inför både sydöresan och Australien och åkte in till Albany för den vanliga lunchen där. Oj vad mycket vi hade att prata ikapp om, men nu ska vi nog överleva att inte ses förrän i Queenstown, som lär bli nästa gång vi ses.



Nu till det jag egentligen tänkte skriva om:
Det är 1,5 veckor tills jag åker till sydön för tio dagars resande där. Sedan jobbar jag 2,5 veckor innan jag åker till Samoa i ett par dagar. Efter det har jag 3 veckor kvar av hela min tid här i Nya Zeeland. Jag vet att jag tjatar om hur kort tid det är kvar, förlåt för det, men det är verkligen sjukt hur fort tiden har gått. Ju närmare slutet av mitt år här jag kommer, desto mer undrar jag varför jag egentligen ska åka hem. Missförstå mig inte, det ska bli kul att träffa alla där hemma igen, men det är inte som att jag går och längtar hem för jag har det så himla bra här ändå.

För ett par månader sedan, i alla fall från augusti till december, såg jag verkligen fram emot att komma hem. Jag ville inte åka hem redan då eftersom jag inte var det minsta klar med Nya Zeeland, men jag såg fram emot att komma hem i slutet av mitt år här. Jag såg framför mig hur jag blev hämtad på Arlanda, hur det skulle vara att sitta där hemma i soffan igen och att komma tillbaka till mitt svenska liv i största allmänhet. Det var då med ett leende på läpparna jag tänkte på dessa saker. När jag tänker på dem nu blir jag mer orolig. Jag vet att det mesta kommer vara precis som när jag åkte, vilket förut var en comforting tanke men nu låter så tråkigt. Jag har inte längtat hem sedan innan jul, så det där fantastiska ögonblicket att träffa familjen igen på Arlanda känns inte alls lika lockande som det gjorde förut. De var ju nyss här och vi pratar hela tiden känns det som, så jag har inte hunnit börja sakna dem än. Jag har gått från att verkligen se fram emot att börja plugga, på sätt och vis börja mitt liv, till att se nackdelarna med att plugga och fördelarna med det jag har just nu. Jag vet att när jag sitter där och pluggar inför tentor kommer jag längta tillbaka hit, där jag visserligen jobbar många timmar i veckan men när jag inte jobbar är jag verkligen helt ledig.

Min plan är fortfarande att börja plugga i Sverige i höst men ibland snurrar tankarna runt i huvudet och jag blir osäker på om jag är klar med den här delen av mitt liv. Med Nya Zeeland kommer jag vara klar, hur sorgligt det än kommer bli att lämna min familj och mitt hem här, men kommer jag vara klar med att resa och uppleva så många nya saker? Visst kommer jag kunna resa även efter att jag börjat plugga, livet tar inte slut för den sakens skull, men det kommer inte vara samma sak och i ärlighetens namn kommer jag nog aldrig mer vara lika fri och flexibel som jag är nu.

Jag vet inte om något av det här makes any sense, antagligen är det mest rörigt att läsa men då återspeglar det mina tankar ganska bra. Jag kommer såklart komma hem som planerat, har redan flygbiljett hem och ett visum som går ut, men för varje dag jag kommer närmare det där datumet i juni känner jag mig mer och mer splittrad inför tanken att åka.

För att avsluta det här kanske virriga inlägget lägger jag till en bild från förra veckan, ett sådant där ögonblick som jag egentligen inte alls borde tänka på just nu eftersom det gör tanken på att snart åka hem ännu värre

Ps. Nu, en liten stund senare, känns det i alla fall lite bättre. Jag har kollat igenom listan med länder universitetet har utbyten med och vet att i alla fall någon av alla mina drömmar (plugga någonstans i USA, eller kanske Australien, eller vad sägs om Island, back-packa i Thailand och Kina, eller kanske ha ett "riktigt" jobb någonstans utomlands, eller kanske...) kommer gå att genomföra. Min kloka vän har sagt till mig att finns drömmen hittar man tiden och pengarna - jag kan inte annat än att hoppas att hon har rätt!