Hemma igen

Sent på söndagskvällen landade jag i Sverige. Resan var lång men gick smidigt och bra. Australien var kanon, mer om det kommer senare. Det är skönt att vara hemma igen, de närmaste dagarna väntar Hemköp, svensk sommar (förhoppningsvis - än har vädret inte visat sina bästa sidor...) och att träffa mina kompisar som befinner sig i Eskilstuna just nu. Jag äter mat jag har saknat i ett år, umgås med folk jag inte har träffat på på tok för länge och njuter av mina första dagar hemma i Sverige igen.

En sista dag i Nya Zeeland

Tidigt imorgon bitti lyfter flyget. Först blir det Sydney, Sunshine Coast och sedan Brisbane innan jag påbörjar den långa resan till Eskilstuna. Jag avslutade precis min sista arbetsdag tillsammans med de här underbara killarna, nu är det dags för nya äventyr!

Två dagar kvar...

Jag har tänkt skriva ett jätteinlägg om mitt år här med en hel hög bilder från allt jag har upplevt sedan jag lämnade Sverige. Med två (2!) dagar kvar i Nya Zeeland inser jag dock att det är bäst att vänta med det. Åka till Australien, vara där en vecka, landa hemma och kanske hinna få lite perspektiv på det hela först innan jag tar tag i det.

Livet som en av två au pairer i huset fungerar riktigt bra. Isabelle är fortfarande lite jetlagad men jag tror absolut att det kommer att bli bra för henne i min familj (ja, det är fortfarande min familj). För mig är det skönt att hon leker med Jacob, men när han slår sig eller bara vill gosa kommer han fortfarande springande till mig vilket såklart värmer och gör att det känns som en perfekt kombination. Hon är en ny och spännande lekkamrat för honom men jag är fortfarande den han verkligen litar på och är trygg hos, och det kommer lika många "Jessika" ur hans mun som "Isabelle" vilket jag ser som ett bra betyg med tanke på att jag är helt vanlig vardag för honom. Plus att då hon har lekt med Jacob har jag fått utrymme att ge Ethan lite ensamtid den lilla tid han har varit hemma hittills den här veckan. Inte alls mycket tid eller så men ändå så otroligt värdefullt att kunna lägga ett pussel och bygga lego tillsammans med bara honom och inte behöva ha minst halva fokuset på lillebror samtidigt.

Resväskorna börjar bli oroväckande tunga men jag är säker på att det kommer att lösa sig. Jag har trots allt både torsdag och fredag på mig att få till det på ett bra sätt, det behöver inte vara helt klart förrän fredag kväll.

Bara två jobbdagar kvar med de här mysiga killarna nu, sedan lämnar jag över dem till Isabelle och även om det är svårt att säga såhär efter bara ett par dagar tror jag att de är i bra händer.

Ett sista söndagsinlägg

Vet du vad? Det här blir mitt sista söndagsinlägg från Nya Zeeland. Nästa söndag är jag i Sydney, söndagen därpå anländer jag till Sverige sent på kvällen. Idag har jag bytt rum - flyttat upp till gästrummet på övervåningen och städat mitt gamla rum så att den nya au pairen Isabelle som kommer senare ikväll får det rummet redan från början. Packningen börjar så smått reda ut sig och jag konstaterar igen att det inte är så ont om plats som jag tidigare trott, hittills har det gått väldigt smidigt.

Det är alltså mycket som händer för mig nu och många tankar som far genom huvudet. I ena stunden ser jag så mycket fram emot att komma hem att jag knappt vill åka till Australien först, i andra stunden vill jag verkligen inte lämna mitt liv här och allt vad det innebär. Ibland känns det som att jag varken vill åka hem eller stanna kvar här, och ibland vill jag göra båda sakerna på en och samma gång. Det är med andra ord lite svårt att sätta ord på vad jag känner men på det stora hela är jag positiv och ser fram emot alla bra/spännande/roliga saker jag har framför mig samtidigt som jag väljer att inte tänka på de sämre. Det ska ändå bli roligt att komma hem och väl på plats i Australien kommer jag tycka att det var rätt beslut att åka dit en sväng först. Jag kommer ju aldrig ha så nära dit och med tanke på hur viktigt Australien är för Nya Zeeland känns det ändå som att en resa dit verkligen hör till mitt år här.

Den här helgen har varit en finfin Aucklandhelg. I fredags hade jag och Frida en liten hej då-middag ute med ett par svenska kompisar, vi funderade på att gå ut för en drink efteråt men det blev efterrätt på ett café istället vilket var riktigt mysigt. Igår, lördag, tog vi en långsam morgon, uträttade några ärenden under dagen och gick på rugby tillsammans med en tysk och en skotsk tjej som bor i Fridas område. Med tanke på att jag inte är intresserad av rugby var det riktigt roligt. Det var tydligen en dålig match egentligen men med tanke på att jag inte sett några andra rugbymatcher hade jag inte så mycket att jämföra med. I vilket fall hängde jag med i spelet och de viktigaste reglerna och det var inte alls så långtråkigt som jag trodde att det skulle kunna bli. I själva verket var det roligt att vara en del av atmosfären, nästan 50 000 åskådare där såklart de flesta hejade på All Blacks, Nya Zeelands lag. De vann förresten över England, som de spelade mot, vilket var extra roligt. Med typ två minuter kvar stod det lika men då gjorde All Blacks ett fempoängsmål (eller vad man nu kallar det) så att slutresultatet blev 20-15, snacka om att stämningen var på topp då! Att gå på All Blacks-match (ni där hemma kan omöjligen förstå hur stort det är här) i svart dunjacka, sjunga nationalsången för full hals och titta på hakan, det är så kiwi det går att bli och det måste ses som en bra kiwi-avslutning på det här året!

Återigen får jag tacka Frida för bilden jag så smått stulit från henne - nu kan jag i alla fall skylla på att min kamera gick sönder på Samoa och att det inte riktigt går att se hur fina dessa gruppkramar var på bilderna tagna med min mobilkamera!

Berg-och-dalbana

Ni vet den där känslan när man spänns fast i sätet på en läskig berg-och-dalbana? Hur man redan ångrar sig, inte vill åka, men samtidigt vill man ändå göra det. Det förväntansfulla och oroliga pirret i magen, leendet som inte vill försvinna från läpparna för man ser fram emot åkturen även om man inte gör det.
Så brukar i alla fall jag känna mig de få gånger jag ska åka berg-och-dalbana och det är den bästa liknelsen jag kan komma på för hur jag känner just nu. Nu är det juni, vinter i Nya Zeeland, den månaden jag kommer tillbaka till Sverige. Jag har mindre än två veckor kvar här och mindre än tre veckor kvar totalt på det här fantastiska äventyret.
Leendet på läpparna är svårt att få bort när jag tänker på det hela och pirret i magen är mestadels förväntansfullt. En liten del av mig vet inte om den verkligen vill lämna marken men en större del av mig ser fram emot åkturen!