Min stora treåring

Min jättemysiga, underbara treåring kan cykla nu. Förstår ni hur stolt jag är? Han vet visserligen inte om det själv, så man måste springa bredvid och hålla i hans t-shirt även om det varken ger fart eller balans. Släpper man vänder han sig om, börjar vingla och blir sur (och så blir jag sur och så blir han surare osv... Så jag springer glatt bredvid och håller i t-shirten!) även om jag försökt berätta för honom att han cyklar helt och hållet själv!

Det är verkligen sommarväder här nu förresten. Inte svensk halvdan sommar, utan som riktig värmebölja i mitten av juli där hemma. Det har varit så hela veckan och jag kan inte annat än att få upp riktigt höga förväntningar på hur det kommer bli när det faktiskt är sommar här. På söndag är första officiella sommardagen, om man kan kalla det så, när det är 1 december - åh vad jag hoppas att det blir en fin sommar så att det fortsätter såhär! Livet leker verkligen just nu och vädret bidrar nog en hel del till det!

Här är två bilder på hur man kan ta en tupplur om man är liten och trött - måste säga att det inte ser ut som de bekvämaste ställningarna men han sov på ett bra tag...

Såhär sov han först i kanske en kvart....

...och sedan kröp han upp för att fortsätta sova såhär!

Skydive!

Nu ska jag berätta om de absolut häftigaste minuterna i mitt liv (hittills). Jo, det råkar vara så att jag gjorde en sak i Taupo som jag inte har berättat om. Nu när snigelposten (som varit ute på vift så länge att jag undrar hur många varv runt jorden den hann åka) har kommit fram till Torggatan är det dags för alla andra att också få veta det - jag har hoppat fallskärm! Det trodde ni inte om mig va?

Det hela var väldigt spontant, för även om jag och Frida har pratat om att eventuellt göra skydive någon gång så visste jag inte när jag vaknade på lördagen att jag senare på dagen skulle hoppa. Efter en morgonpromenad i det strålande fina vädret konstaterade vi att vädret var perfekt och utsikten över sjön med snötäckta berg i bakgrunden var så fin att skulle vi göra det, borde vi göra det där och då. Vi bestämde oss för att ringa och kolla om de hade några platser lediga samma dag, och hade de det skulle vi boka upp dem. Klockan 9 blev det alltså bestämt att vi skulle bli upphämtade (i limousin!) klockan 11, vilket gav lagom mycket tid att nästan hinna smälta det en aning men inte hinna stressa upp oss föööör mycket.

Blåa overaller och små mössor på, jättesnygg var man kanske inte men det var såklart inte det jag tänkte på just då. Jag var nervös och ville på sätt och vis mest ha det hela överstökat, samtidigt som jag verkligen såg fram emot det. På vägen upp i det rosa planet sjönk det verkligen in och även om det var väldigt fint när man tittade ut fick det mig mest att undra på vilket vansinne jag egentligen gett mig in på. För sent att ångra mig, jag visste att det inte var ett alternativt, och det var inte förrän vi var där uppe som jag verkligen kunde se hur högt upp vi var. Och vi ska alltså hoppa ut från det här flygplanet?

Ja, sedan hoppade vi. Egentligen gjorde jag inte mycket till hopp, för jag hängde ut genom den öppna dörren i en liten stund medan killen som var fastspänd vid in rygg fortfarande satt där inne, så det var väl egentligen han som gjorde själva hoppet. Ut ur planet kom vi i alla fall, och sedan föll vi fritt i ca 45 sekunder. Det kändes genast att vi föll fort och även om jag var riktigt stolt över att ha gjort det var inte det här den bästa delen. Fartvinden var så stark att när jag försökte hålla ut armarna flög de bara upp rakt bakåt och trots skyddsglasögonen blåste det en massa i ögonen.

Vi ramlade ner genom det tunna molntäcket under oss och plötsligt kändes det som att vi stannade upp. Först trodde jag att det bara var skillnad på luften men sedan insåg jag att vi svävade. 

"Good news - the parachute is working!" hörde jag guiden (som jag kallar honom, kommer inte ihåg vad han hette) ropa och nu var det bara ren och skär lycka jag kände. Vi svävade runt där med utsikt över det fantastiska nya zeeländska landskapet och jag kunde inte riktigt hålla tyst.

"That was amazing! Thank you! This is so cool! I'm actually flying! That was awsome!" är saker jag kommer ihåg att jag hojtade och guiden hade säkert ganska roligt över min reaktion. När jag sansat mig en aning berättade jag för honom att jag bestämde samma morgon att jag skulle göra det här och att jag absolut inte hade tänkt göra det när jag kom till Nya Zeeland. Efter lite småpratande där uppe i luften landade vi sedan där Frida redan stod och väntade på mig. 

Jisses, vilken kick det var! Jag, som alltid är så lugn och sansad, stod och hoppade upp och ner på stället utan att veta vad jag skulle göra av mig själv och all energi och känslor som bara bubblade fram. Åh, vad glad jag var att jag gjorde det, och det är jag fortfarande!

Vi gjorde det! Och vi överlevde!

Det där med veckor

Som au pair tänker jag ännu mer vecko-mässigt än jag gjorde tidigare. Inte så att jag vet vilket veckonummer det är, men det blir hela tiden "nästa vecka" eller "veckan efter den veckan" man pratar om med andra au pairer. Eller ja, annars är det "nästa helg" osv man pratar om, för det är ju mest på helgerna man gör saker och man ser emot. Arbetsveckorna har förstås fina och mysiga stunder, saker att se fram emot och saker att tänka på. Den här veckan ser jag till exempel fram emot play date på tisdag och fredag (precis som varje vecka visserligen, men nu i fredags hade vi inte play date så hinner redan sakna det på den korta tiden). Jag ser också fram emot att på onsdag, vanligtvis veckans jobbigaste dag eftersom vi inte brukar ha något att göra då, cykelträna med lillkillen som på senaste tiden har börjat lära sig cykla. Han är riktigt nära att faktiskt kunna cykla helt själv och det gör mig så stolt, dels för att jag är den som började träna med honom och dels för att han fyller fyra om en månad och jag tycker att det är imponerande att kunna cykla redan då!

Veckan framför mig har alltså ett par saker jag ser fram emot mer än andra, så är det alltid. På måndagen känns det alltid långt till nästa helg, men så sitter jag plötsligt där vid köksbordet med play date-kompisarna hemma hos oss på fredagen och konstaterar att det bara är ett par timmar kvar till helg.

Den här helgen skulle jag träffa mina tyska kompisar för filmkväll och marknad - trodde jag! På fredagen skrev jag till dem och frågade om vi fortfarande skulle göra som planerat, bara för att få veta att jag rört ihop helgerna och att det inte är förrän nästa helg vi ska ses. Lätt hänt när man pratar om veckor istället för datum tycker jag! Så i fredags hade jag plötsligt inga planer alls för hela helgen, vilket kanske låter skönt men jag vet att jag bara blir uttråkad om jag ska sitta här hemma hela den tiden. Vilken tur att man har sina svenska vänner till räddning då! Fredag kväll kom Frida till mig och stannade till lördag eftermiddag. När hon åkt åkte jag och mötte Katarina och Jennica för att spendera resten av dagen och kvällen med dem i Albany och Browns Bay. Idag åkte vi allihopa till Silverdale på "European market". Marknaden i sig var väl inte så mycket att hurra för, men trevligt var det och rätt som det är var den här helgen och veckan också över!

När jag kom hit var det 24 veckor kvar till veckan då min familj kommer hit, precis innan jul. Nu har jag varit här i nästan 20 av de veckorna och det är inte så lång tid kvar tills jag är halvvägs genom mitt år här. Vad konstigt det känns när jag tänker på det så! Fast jag ska inte gå händelserna för mycket i förväg - även om jag tänker att det snart är jul är det trots allt ett antal veckor kvar till dess och mycket ska hinnas med på den tiden!

Perfekt avslut på arbetsveckan - jag och Frida gick upp på Mt Victoria i Devonport och njöt av utsikten över Auckland!

För de här bilderna får Frida ta åt sig äran förresten, jag har visserligen inte tittat igenom de jag själv tog men vet att de inte blev så mycket att hänga i granen. Tur att man har en kompis som är duktig på att fota när kamerans automatiska inställningar sviker!

Halloween, helg och hemlängtan

Här kommer en söndagsuppdatering igen, känner mig duktig som faktiskt skriver om veckan som varit på söndagen istället för att skjuta upp det till mitten/slutet av nästa vecka! Både den här helgen och förra helgen har jag stannat här i Auckland (+Kaukapakapa, den lilla byn utanför Auckland som Frida bor i) och det har mest varit skönt! Förra helgen hade jag och de svenska tjejerna ett litet Halloween-firande hemma hos Frida med morotskaka, cupcakes och The Hobbit (ett måste att se efter att man varit i Hobbiton!) och den här helgen körde vi också filmkväll, fast hos mig den gången. En fika med min närmaste tyska kompis har också hunnits med sedan mitt förra blogginlägg och jag har planerat en massa inför våren (ja, april-juni känns som vår tycker jag, även om det ju faktiskt är vår nu i november också). Jag har riktigt mycket som kommer hända då att se fram emot med både sydöresa över påsk, paradisö i maj och Australien i juni, och även om det känns som att vi är ute i orimligt god tid så kan det alltid vara bra att ha lite koll på läget i alla fall.

Veckan som har gått har i övrigt varit ganska seg. Allt för ofta (antagligen nytt rekord sedan jag kom hit) har jag önskat att jag kunde sitta där hemma i soffan eller vid köksbordet i Eskilstuna och allt skulle vara "som vanligt". Varför vet jag inte riktigt och det känns inte helt logiskt eftersom det nu bara är 6 veckor kvar tills min familj kommer hit och hälsar på, men jag tror att det är uppladdningen inför jul som gör det. Advent och julmys är något jag kommer sakna riktigt mycket när det väl blir december och även om det knappt är mitten av november är det kanske just det som får mig att längta hem. Väldigt passande kom ett överraskningspaket med posten i tisdags som bland annat innehöll choklad och en adventsstjärna som nu lyser så fint på mitt rum, så lite mys kan jag ha även om det inte alls blir samma sak som hemma. 

Katarina får ta åt sig äran för dessa bakverk - hon bakar/lagar mat och vi andra äter, precis som vanligt!

Halloweenfirande i familjen bestod av lite extra Halloweenig middag följt av att pojkarna gick "Bus eller godis" utklädda till spöken! Måste säga att jag nog snarare tyckte de var söta än läskiga...