Skydive!

Nu ska jag berätta om de absolut häftigaste minuterna i mitt liv (hittills). Jo, det råkar vara så att jag gjorde en sak i Taupo som jag inte har berättat om. Nu när snigelposten (som varit ute på vift så länge att jag undrar hur många varv runt jorden den hann åka) har kommit fram till Torggatan är det dags för alla andra att också få veta det - jag har hoppat fallskärm! Det trodde ni inte om mig va?

Det hela var väldigt spontant, för även om jag och Frida har pratat om att eventuellt göra skydive någon gång så visste jag inte när jag vaknade på lördagen att jag senare på dagen skulle hoppa. Efter en morgonpromenad i det strålande fina vädret konstaterade vi att vädret var perfekt och utsikten över sjön med snötäckta berg i bakgrunden var så fin att skulle vi göra det, borde vi göra det där och då. Vi bestämde oss för att ringa och kolla om de hade några platser lediga samma dag, och hade de det skulle vi boka upp dem. Klockan 9 blev det alltså bestämt att vi skulle bli upphämtade (i limousin!) klockan 11, vilket gav lagom mycket tid att nästan hinna smälta det en aning men inte hinna stressa upp oss föööör mycket.

Blåa overaller och små mössor på, jättesnygg var man kanske inte men det var såklart inte det jag tänkte på just då. Jag var nervös och ville på sätt och vis mest ha det hela överstökat, samtidigt som jag verkligen såg fram emot det. På vägen upp i det rosa planet sjönk det verkligen in och även om det var väldigt fint när man tittade ut fick det mig mest att undra på vilket vansinne jag egentligen gett mig in på. För sent att ångra mig, jag visste att det inte var ett alternativt, och det var inte förrän vi var där uppe som jag verkligen kunde se hur högt upp vi var. Och vi ska alltså hoppa ut från det här flygplanet?

Ja, sedan hoppade vi. Egentligen gjorde jag inte mycket till hopp, för jag hängde ut genom den öppna dörren i en liten stund medan killen som var fastspänd vid in rygg fortfarande satt där inne, så det var väl egentligen han som gjorde själva hoppet. Ut ur planet kom vi i alla fall, och sedan föll vi fritt i ca 45 sekunder. Det kändes genast att vi föll fort och även om jag var riktigt stolt över att ha gjort det var inte det här den bästa delen. Fartvinden var så stark att när jag försökte hålla ut armarna flög de bara upp rakt bakåt och trots skyddsglasögonen blåste det en massa i ögonen.

Vi ramlade ner genom det tunna molntäcket under oss och plötsligt kändes det som att vi stannade upp. Först trodde jag att det bara var skillnad på luften men sedan insåg jag att vi svävade. 

"Good news - the parachute is working!" hörde jag guiden (som jag kallar honom, kommer inte ihåg vad han hette) ropa och nu var det bara ren och skär lycka jag kände. Vi svävade runt där med utsikt över det fantastiska nya zeeländska landskapet och jag kunde inte riktigt hålla tyst.

"That was amazing! Thank you! This is so cool! I'm actually flying! That was awsome!" är saker jag kommer ihåg att jag hojtade och guiden hade säkert ganska roligt över min reaktion. När jag sansat mig en aning berättade jag för honom att jag bestämde samma morgon att jag skulle göra det här och att jag absolut inte hade tänkt göra det när jag kom till Nya Zeeland. Efter lite småpratande där uppe i luften landade vi sedan där Frida redan stod och väntade på mig. 

Jisses, vilken kick det var! Jag, som alltid är så lugn och sansad, stod och hoppade upp och ner på stället utan att veta vad jag skulle göra av mig själv och all energi och känslor som bara bubblade fram. Åh, vad glad jag var att jag gjorde det, och det är jag fortfarande!

Vi gjorde det! Och vi överlevde!