Ni vet den där känslan när man spänns fast i sätet på en läskig berg-och-dalbana? Hur man redan ångrar sig, inte vill åka, men samtidigt vill man ändå göra det. Det förväntansfulla och oroliga pirret i magen, leendet som inte vill försvinna från läpparna för man ser fram emot åkturen även om man inte gör det.
Så brukar i alla fall jag känna mig de få gånger jag ska åka berg-och-dalbana och det är den bästa liknelsen jag kan komma på för hur jag känner just nu. Nu är det juni, vinter i Nya Zeeland, den månaden jag kommer tillbaka till Sverige. Jag har mindre än två veckor kvar här och mindre än tre veckor kvar totalt på det här fantastiska äventyret.
Leendet på läpparna är svårt att få bort när jag tänker på det hela och pirret i magen är mestadels förväntansfullt. En liten del av mig vet inte om den verkligen vill lämna marken men en större del av mig ser fram emot åkturen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar