När det som inte får hända händer ligger Sverige långt bort

I mitt förra inlägg skrev jag att jag på senaste tiden har fått mer och mer blandade känslor inför att åka hem snart. I söndags skulle jag så hemskt gärna varit hemma i Sverige, aldrig har NZ legat så långt borta som det gjorde då. Jag fick nämligen veta att in morfar gått bort natten mellan fredag och lördag svensk tid. Att få ett sådant besked skulle varit jobbigt nog hemma med min familj, att som 20-åring utan tidigare erfarenhet av närstående dödsfall hantera det på andra sidan jorden känns inte som helt sjyssta förutsättningar.

Jag har inte så mycket mer att skriva om gällande det men vill ändå att andra ska veta. I söndags var jag förstås väldigt ledsen men nu (tisdag) känns det snarare som att jag inte riktigt förstår vad som hänt. Det skulle nog kännas overkligt även om jag var hemma i Sverige och hjälpte till med begravningsförberedelser och liknande, så det är väl inte så konstigt att det känns ännu mer avlägset långt här borta. En kompis frågade om jag ser det som ett alternativ att åka hem men svaret är nej. Visst skulle jag vilja vara med på begravningen otroligt mycket, och framför allt vara med familjen nu de här dagarna som har varit, men att åka hem och inte hinna med den roligaste delen av mitt år här skulle inte hjälpa någon eftersom jag inte skulle ha något annat att åka hem för.

Morfar hade en bra sista dag och gick bort i sömnen så han led i alla fall inte, det känns bra att veta. Nu tänker jag på de positiva minnena jag har av honom, framför allt de sista innan jag åkte hit, och hoppas att han har det bra vart han nu är.