Tankar från Auckland - en månad kvar

Två arbetsdagar har nu gått sedan jag kom hem från Samoa. Det var en väldigt bra liten semester, inlägg om resan kommer senare när jag har fått bilder från Frida (min kamera passade på att strejka efter två dagar och har fortfarande inte återhämtat sig) och orkar skriva ordentligt om det. Här får ni en bild som smakprov, tagen med mobilkameran så det är därför jag har den redan nu, och jag kan hinta om att det blir i alla fall ett par fler paradisbilder i kommande inlägg!

Nu är det en månad kvar tills jag står på svensk mark igen. Idag gjorde jag en liten testpackning för att se om jag borde skicka hem ett paket med kläder innan jag åker, som tur är verkar det som att allt jag vill ha med kommer att få plats i mina väskor och att jag inte behöver oroa mig över den delen av packningen. Att jag sedan kommer ha en väldigt stor, tung och osmidig väska att släpa runt på i Australien är en annan femma men det är smällar man får ta. I skrivande stund har jag ett leende på läpparna, dels för att jag kan pusta ut gällande packningen men också för att det nu är fullt rimligt att tänka på packning inför hemresan. Jag har hela tiden tänkt att "efter Samoa, då är det verkligen inte lång tid kvar", och nu plötsligt sitter jag här på min säng med Samoaresan bakom mig istället för framför - tre veckor och två dagar kvar i Nya Zeeland. Jag känner mig redo att åka hem, framför allt när ni där hemma har underbart försommarväder!

Samtidigt sjunker det in mer och mer att jag snart lämnar mitt liv här. Igår jobbade jag min första dag efter att ha kommit hem från Samoa och barnen var så underbart mysiga. De visade verkligen att de saknat mig de 5-6 dagar jag varit borta och min värdpappa sa att de frågat efter mig. Lillkillen var lite halvkrasslig så vi tittade bland annat på tv tillsammans i soffan, men även under resten av dagen var han ovanligt gosig. Visst får jag alltid en "morning cuddle" av honom (ibland blir den visserligen på kvällen för att vi glömt bort den under dagen, men ändå) och han brukar gilla att sitta i mitt knä, hålla handen och liknande, men det var extra mycket igår. Att jag fortfarande var favoriten även när mina värdföräldrar kommit hem på kvällen - trots att vi haft hela dagen ensamma hemma - säger mig en hel del.

Den äldre killen, som förresten fyller 8 på lördag, och jag hade också en jättemysig stund igår kväll när han kom hem från sin farmor. Jag lyfte upp honom för att kunna krama om honom ordentligt efter att inte ha sett honom på ett par dagar, och han ville inte släppa taget. Han ville fortsätta kramas i min famn och i morse ville han hålla min hand på väg till skolan. Det låter kanske inte som något speciellt med tanke på att lillkillen hela tiden gör sådana saker, men för mig var det väldigt speciellt. Han och jag har absolut haft en bra relation under det här året men den har inte varit "fysisk" och gosig på det sättet vilket jag tror beror både på ålder, personlighet och att jag haft mycket mindre tid med honom än med den yngre. Därför betyder de här små sakerna så otroligt mycket för mig.

Samtidigt som det värmer att se att barnen har saknat mig och påminnas om hur underbara de kan vara, så värker det i hjärtat att veta att jag snart lämnar dem, lämnar både mitt hem och mitt liv här. På något sätt har det inte varit helt på riktigt förrän nu och antagligen kommer jag inse det mer och mer ju närmare Australienresan kommer.

Hur skulle man inte kunna sakna det här?